För ungefär fem år sedan blev jag tvångspensionerad 25 %. Egentligen ville FK att det skulle vara 50 % men jag sa nej. De gick inte efter min arbetsförmåga. De gick efter hur mycket jag var sjukskriven precis innan pension. Då hade jag ett skov och var av den anledningen sjukskriven. När jag inte befinner mig i ett skov kan jag jobba. I vilken grad bestäms av vad min ms klarar av kontra de arbetsuppgifter jag har.

Själv är jag övertygad om att jag kan arbeta heltid. Självbedrägelse säger doktorn. Men ärligt så vet jag inte vem som har rätt, för jag har aldrig fått testa heltid i kombination med anpassad arbetsbelastning.

Den nya given om att tvinga folk till att byta jobb för att klara heltid har jag inte så mycket åsikter om. Jag blir inte upprörd när jag hör att folk får sluta sina jobb för att söka något annat för att gå upp i arbetstid för att komma ifrån sjukdom. Jag vet helle inte om jag ingår i den kategorin. Min inställning är att vi lever i ett överbeskyddat land där man inte ska skyddas in absurdum.

En tanke jag leker med, om jag tvingas gå upp på heltid, är att testa på det fasansfulla jobbet som sekreterare på distans. Där man skriver journaler på distans. Man gör det på ackord och får cirka 1 krona och 40 öre per rad. Vad gör jag när jag blir förlamad i armarna? Det händer ju lite då och då. Under perfekta förhållanden är jag en snabbskrivare. Okej, andra skriver säkert snabbare och jag vet inte hur många rader sex nedslag per sekund genererar rent ekonomiskt och per rad. Och förmodligen ett ganska trist jobb efter vad jag hört. Men 25 % hade kanske gått?

Vi lever i ett samhälle med förändring. Gott så. Därför måste jag mentalt börja förbereda mig, för jag vet inte vad framtiden för med sig.

Och vissa dagar ångrar jag att jag inte nappade på FK:s önskemål om 50 % förtidspensionering. För ärligt är det för mycket med 75 % arbete. Jag orkar ingen fritid då all tid går åt till sömn. Men å andra sidan så har jag ingen fritid att sakna.