Mitt andra årsmöte för året är avklarat. Det kändes väldigt ynkligt. Vi var 7-8 medlemmar förutom styrelsen. För en avdelning med 320 medlemmar. Lyckligtvis undkom jag att bli invald i någon styrelse. Been there, done that. Samma förbund, annan lokalavdelning.

Men ännu en gång fick jag nyfikna frågor om vem jag var, för de hade aldrig hört talas om en man med mitt yrke. Så jag fick dra det lite snabbt. Och fick önskemål om att skriva en artikel i medlemstidningen. När jag påpekade att jag redan gjort det, för typ tio år sedan, blev de lite tysta. För att direkt istället kommma på att jag skriver en uppföljning på den gamla artikeln. Jag viftade bort det och hoppas de snabbt glömmer det hela, för det tänker jag göra. Glömma bort det, alltså. Jag är inte så intressant bara för att jag har snopp. Det är det enda som skiljer mig från majoriteten av kollegor. Dessutom har det alltid väckt ont blod (avundsjuka) när jag uttalat mig i pressen. Snabb sammanställning: tror det finns åtminstone tre artiklar (minst, alltså) som handlar enbart om mig. Jag börjar känna mig tjatig.

Det jag också fasar för är att man saknar föreläsare till sina medlemsmöten. Tänk om de upptäcker att jag är föreläsare. Det finns faktiskt lägen då jag inte vill vara i centrum. Det finns faktiskt tillfällen då jag bara vill vara en i mängden. Men om de frågar mig? Jag kan inte säga nej. Tyvärr. För samtidigt vill jag lyfta "min" grupp av kollegor och kan jag på något sätt bidra, så gör jag självklart det.