Hela veckan har jag skjutit på det framför mig. I dag var jag helt enkelt tvungen att ta itu med allt det där jobbiga. Så jag traskade till apoteket där jag tog ut mina mediciner samt beställde hem komplettering tills på måndag, gick till bankomaten, gick in i snusbutiken där det blev två stockar snus, gick vidare till grillkiosken för Dagens lunch (biff med mos) och slutligen till "posten" där jag hämtade specialbatterier som jag beställt till telefonen. Allt som allt 25 minuter.

Varför detta var så jobbigt? Jo, för att det känns som Göteborgsvarvet. Fast nu blev det bara torgvarvet. Som känns livsfarligt eftersom jag blir spaghetti i benen och yr samtidigt som jag ska korsa fyra vägbanor och totalt fyra spårvagnsspår. Det gäller att vara stadig på benen och se sig för då här inte finns trafikljus men hårt trafikerat. Nåja, jag klarade mig i dag också. Annars är det rätt ofta att här håller ambulanser som plockar upp alla som blir överkörda på övergångsstället eller av spårvagnen. Varje vecka är väl ingen större överdrift.

Åter långledig. Det blev bara två arbetsdagar den här veckan. Men jag måste nog ändå förbereda lite möten jag har i nästa vecka. Så helt slapp kan jag inte tillåta mig att bli. Annars skulle det vara väldigt skönt. Slappa. Vara ledig på riktigt.

På tal om det. I måndags blev semestern äntligen klar. Mer än två månader dit men bara totalt 30 arbetsdagar. Plötsligt blev jag stressad. Och sedan har jag bara tolv semesterdagar som jag bryter i halvtid för en arbetshelg.

Insikter ska man skynda sig att skriva ner. Jag fick en precis. Plötsligt inser jag att man börjat lyssna på mig på jobbet. Jag värdesätts. Mitt kunnande har fått ett erkännande. Med tanke på hur många år jag fått kämpa med det, så måste jag säga att jag känner... tacksamhet. Motvinden har svängt om och blivit medvind. Jag är nöjd. Inte i form av bekräftelse, utan för då jag har rätt och nu inte behöver argumentera. Men annars fortsätter jag som vanligt med det jag alltid gjort. Skillnaden är också att jag inte känner mig så utsatt. Det underlättar.

En taxichaufför i morse, en annan i kväll. Innan jag blev hämtad i morse tänkte jag "hoppas de är tysta i dag". För jag är trött och tycker särskilt då inte om kallprat. De kan vara tysta och bara köra, tycker jag. Oftast är det så också.

Men inte i dag. De pratade och pratade och pratade. Tack och lov var de åtminstone trevliga. Annars brukar det bara vara gnäll som jag måste uthärda.

Lite intressant var det dock i dag. Jag fick veta vad Färdtjänsten betalar i ersättning till taxichaufförerna för att de kör mig. Ett månadskort för mig går väl på 410 kronor per månad. Det är vad kommunen betalar för en resa tur och retur när jag åker, eller 192 kronor morgon, 241 kväll. Det blir cirka 6 500 kronor per månad som kommunen lägger ut. Så jag klagar inte på min egen månadskostnad. I det perspektivet kan jag till och med utstå pratglada chaufförer.

Chaufförerna hade fått mer betalt om de plockat upp en vanlig resenär som fått betala riktig taxa. I teorin. Men det är taxibilar i överflöd och få har råd att ta en taxi. Därför blir färdtjänst en säker inkomst. Chaufförerna slåss om att få köra färdtjänst. Just av den anledningen brukar jag också få frågan om vilka dagar jag åker och hur dags. Den bil som är närmast får körbeställningen fem minuter hämtning. Så håller de sig i närheten av mig på mina tider, så är de garanterade pengar. Därför brukar jag också få samma chaufförer. En fördel med det är att de hittar till mig. Nya chaufförer brukar ha svårt att hitta mina adresser och därför strunta i att dyka upp.

Ganska märkligt att där finns en logik också i flärdtjänsten. Eller, kanske inte. Men inget som särskilt många känner till om hur det fungerar.

Bara Kristianstadsbladet kan ha detta som en nyhet.

En chaufför till en djurtransport upptäckte på onsdagskvällen att han tappat en gris på vägen mellan Broby och Knislinge.

Hur det gick? Väldigt spännande och intressant.

När polisen kom till platsen kunde de varken hitta någon djurtransport eller någon gris.

Mystiken tätnar...

Jag borde sluta läsa den tidningen. Trots allt så är det åtta år sedan jag sa upp prenumerationen.

Imdb har så smått börja sammanfatta hur tv-hösten ter sig i USA till hösten. Jag noterar att några skitserier som går i svensk tv nu möter sin död.

Först och främst, Bionic Woman, som jag följde på TV6. Dålig produktion men började bli intressant när manusstrejken satte käppar i hjulet. Men NBC tror inte på serien längre. Inte jag heller egentligen, men som remake av en gammal serie var den ändå intressant.

Körslagets amerikanska variant läggs också ner. Tyvärr lär inte TV4 ha samma goda omdöme.

Las Vegas fick fem säsonger. Fem för många enligt min mening. Är där någon som egentligen orkar följa eller vill se eländet på Kanal 5?

The Singing Bee försvinner också, men den svenska versionen lär fortsätta. TV3 brukar aldrig inse när något är ointressant.

Scrubs fick åtta säsonger hos NBC. Här fick jag skrämselhicka men lugnade mig när jag såg att ABC tar över serien. Även om den börjar bli uttjatad, så är den fortfarande lite smårolig.

Men in trees klarade hela två säsonger tack vare Anne Heche. Men så bra är hon inte. Inte så att hon kan bära en hel serie med dålig innehåll.

Women's murder club, Cashmere mafia, Shark, Jericho och New Amsterdam (premiär TV6 maj) är serier som lagts ner. Jag förstår verkligen varför.

Däremot så finns där en hel del serier som får fortsatt förtroende. Vilka det är vill jag inte avslöja (för då inser alla hur mycket jag tittar på och då får jag skämmas), men kanske du hittar din favoritserie på sidan jag länkade till inledningsvis.

Det mest uppseendeväckande är en ny serie som ABC ska börja sända i höst. Life on Mars. (Och här orkar jag inte längre länka till alla tv-serier). Japp, det är den engelska serien som nu ska stöpas om till en amerikansk variant. AbFab gjorde man en amerikansk variant av - nedlagd. The office - också sämre än originalet. Det enda man lyckades hålla liv i längre än sin engelska motsvarighet var Queer as folks. Märkligt att vi inte fått se den i Sverige? Frågan är hur långvarig Life on Mars blir. Den engelska motsvarigheten får annars nu en egen spinoff. Ashes to Ashes.

Hösten är räddad! Eller... nästa år kanske blir ett bra tv-år när vi blivit av med alla serier som lagts ner.

Frågor funna hos Jerkaponken.

Lovar du att vara ärlig?
Ja, så länge det inte är till nackdel för någon annan.

Du heter:
Jonas K

Smeknamn:
Jontas. Jonte myra. Dr Jontas. Tjonasse.

Låt just nu:
Ingen annan än den arbetskollegan sjöng precis innan arbetsdagens slut. När jag går ner i min källare...

Om du röker:
Inte ett bloss de senate åtta åren.

Beroende av:
Nikotin och koffein.

Vad tror folk om dig:
Lägger sig i, insatt, rigid, lyhörd. Idel motsatser.

Stämmer det:
Delvis. Man har väl alla egenskaper som finns i olika utsträckning.

Var får du oftast dina komplimanger från:
Arbetskamrater; alla personalkategorier. Och kritiken kommer också därifrån men från andra personer.

Brukar du skratta för dig själv:
Gapflabb. I dag såg jag att en läkare från annat land skrivit "gött". Det är ju så man säger i Göteborg.

Vad står det i ditt senaste inkomna SMS:
Det var ett lösenord till inloggning på fackets hemsida som jag glömt.

Vilken är din favoritmålning:
Något motiv från Carl Larssons kök. Ljust, somrigt, behagligt.

Vart bor du:
Heter det inte "var"? I Göteborg, Cirka 500 meter från Ullevi.

Trivs du där:
Jag formulerar det så här: Jag känner inte till någon annan plats jag just nu vill bo på.

Vad har du för mobiloperatör:
Tele2. Telia har gjort bort sig och jag bojkottar dem som mobiloperatör.

Är du allergisk mot något:
Vissa syrliga frukter ger mig väldig munklåda. Som jordgubbar, kiwi, sharon, nätmelon...

Har du haft sex idag:
Nej, men tanken har slagit mig. Men jag har jobbat, stressat och är trött. I och för sig har jag inget tilltänkt offer heller, men dagen är ju inte slut än.

Nästa mål i ditt liv:
Inget omvälvande. Jag tror att jag nått väldigt långt på min to do-lista.

Hur svarar du i mobil:
Argt och frågande: Jonas?!

Vad sa den du pratade senast med i telefon:
"Då kommer jag kvart över ett". En datanissa kom och tittade på min dator på jobbet i dag.

Antal sömntimmar inatt:
7½ timme. Jag lade mig ett par timmar tidigare än vanligt.

Sov du ensam:
Nej, Gazzy låg vid mina fötter ända tills hon gick in på toa och spydde ner hela golvet. En överraskning jag såg när jag gick upp i morse och fick börja dagen med att torka golv.

Tycker du om din pappa:
Skulle jag vara ärlig? Det kan jag inte. Men jag tycker inte illa om honom. Och så ska man inte tala illa om de döda.

Brukar du komma i tid:
Gärna för tidigt eftersom jag ändå ändå kommer precis i tid p.g.a. allt som händer på vägen.

När mår du bra:
Ja. Jag känner mig mentalt stark och handlingskraftig.

När blev du fotad senast:
Förmodligen när jag var på konferens i Lund för ett par månader sedan, men då som bakgrundsfigur.

Vanligaste färger på dina kläder:
Får väl säga blått eftersom arbetskläderna har den färgen och jag privat brukar ha blå jeans. Men jag tycker inte om blått.

Vad tycker du om fötter:
En anatomisk fördel.

Är du smart:
Tillräckligt för att kunna knyta skorna. Annars är jag väl ganska genomsnittlig. Som de flesta människor. Varför skulle jag utmärka mig åt något håll? Är jag inte smart, så är jag åtminstone ödmjuk.

Vem/Vilka saknar du just nu:
Tanken har inte slagit mig. Jag känner mig åtminstone inte ensam.

Favoritdryck på morgonen:
Jag dricker inte på morgonen annat än vatten till mina mediciner. Och mjölken på flingorna.

Är du blyg:
Absolut inte. Kan dock uppfattas som det när jag är tyst och avvaktande då jag analyserar omgivningen och min roll.

Sysslar du med någon sport:
Nej. Och där har vi beviset på att jag är smart.

Vill du hellre ha mail än brev:
Brev som brev.

Tror du på kärleken vid första ögonkastet:
Vad är definitionen för kärlek?

Har du spytt offentligt:
Inte vad jag kan minnas. Åtminstone inte i vuxen ålder.

Vem/vilka har betytt mest i ditt liv:
Morfar.

Är du nöjd med ditt liv:
Ja, med de förutsättningar jag har. Skulle jag vara missnöjd hade jag inte fungerat.

Om inte, vad vill du ändra på:
Sånt jag vill ändra på ligger inte på mig att kunna ändra.

Är du bortskämd:
Inte som vuxen.

Tycker du denna utmaning är meningslös?
Inte mer än allt annat som finns på nätet.

Jordbävning i Kina. Tio mil ifrån epicentrum bor min kusin med make. Hu. Internet fungerar och de har bloggat om händelsen plus lagt ut några foton. Men jag är orolig över efterskvalven och över vilket skick huset är i. Särskilt med tanke på att de bor på åttonde våningen. Och det är Kina. Är byggnormerna okej där?

Eftersom jag inte sett någon mer förklaring till gårdagens nyhet, så tolkar jag det som söndagstorka och pseudonyhet.

Min e-post har legat nere i ett dygn (kan inte skicka, kan inte ta emot). Problem hos webbhotellet. Men de har inte haft orken att gå ut med något meddelande. Det är väldigt slöa när det gäller driftstatus annat än planerade åtgärder.

En nyhet presenterade precis på SVT:s text-tv. Och jag förstår ingenting.

För första gången i Sverige har läkare lyckats undvika en hjärttransplantation och istället lagat patientens hjärta under lokalbedövning.

Metoden som läkarna använder heter kateterablation och innebär att man leder in en slang genom ljumsken upp till hjärtat för att sen bränna av de elektriska impulserna som orsakar hjärtflimmer.

Operationen utfördes på Karolinska Universitetssjukhuset och innebär nu en ny möjlighet till hjälp för tusentals personer med hjärtåkommor.

Kateterablation har funnits i många år, på flera sjukhus i landet. Det görs i lokalbedövning (narkos också, har jag för mig). Det är en känd och vedertagen behandlingsform vid speciella arytmisjukdomar. Man bränner av nervbanor (förenklat uttryckt) så att de elektiska impulserna leds om och rätt i hjärtat. Så vad är nyheten?

Möjligtvis detta att man undvikit transplantation. Men indikation till hjärtbyte kan vara annat än retledningsstörningar i hjärtat. Så nyheten är vädligt intetsägande. Behandlingsformen är vedertagen. Att nyheten generellt skulle innebära slutet för hjärtbyte är fel. Just nu väntar jag på en kompletterande och mer djupgående förklaring. Tydligen döljer sig något i "nyheten". Jag undrar vad. Kanske Dagens medicin ger ett förtydligande i morgon? De är enda källan till riktig information vad gäller medicinska frågor.

Arbetshelgen till ända. I veckan ska jag bara jobba två dagar. En utav de dagarna är möten. Jag blir nästan avundsjuk på mig själv. Om det inte vore för att jag kommer att stressa ihjäl mig den andra arbetsdagen för att hinna med en hel veckas arbete.

I flera år har jag försökt skriva en lathund på jobbet över vad som ingår i mina arbetsuppgifter. Ett totalt omöjligt uppdrag. Jag har skrivit ihop ett ytligt dokument som fyller en hel pärm. Lika svårt är att beskriva min arbetsfördelning - vad jag gör, när jag gör det, i vilken utsträckning jag gör det, hur lång tid det tar. I dag kom jag på en fiffig (kanske) idé. Jag skriver loggbok. Små stolpar om vad jag gör varje dag och hur långt jag hinner på en dag. Framförallt får jag här fram alla udda inslag som ingår men som dyker upp väldigt sällan eller som ibland är engångsföreteelser. Jag har väldigt många "urakuta och nya" uppgifter som också tar tid (oftast speciella önskemål om specifik statistik).

Loggbok. Bra idé. Får kanske också skriva ner alla gånger datorn kraschar och som teknikerna inte kan lösa trots omformateringar. Det tar tid.

Kanske jag trots allt är en elak människa, då jag rått skrattade - från djupet av min svarta själ - när jag såg vilka som skulle medverka i tv-programmet "Engla Höglunds begravning".

Kanske syftet med genitiv-s i efternamnet syftar på familjen, men säker är jag inte.

Källa: www.tv.nu

Åh, varför har jag aldrig funderat på att bli kväkare? Jag gillar deras inställning även om jag har lite problem med gudsuppfattningen. Men de säger att de även har medlemmar som inte är kristna. Det är värdegrunden hos kväkarna jag tycker om, inte religionen.

Wikipedia om kväkare
Vännernas samfund

Det händer en och annan gång att Gazzy kräks. Hårbollar som är ganska kletiga. Hela hennes lilla kropp rycker i spasmer när hon försöker få upp det och det låter som en traktor som inte vill starta.

Jag måste ha sovit väldigt hårt i natt. Först nu sedan jag gått upp ser jag att hon kräkts. I sängen. På täcket. I höjd med där jag haft min axel. Inget hört, inget känt.

I dag är jag ledig. I dag ska jag tvätta. Sängkläder. Det var väl inte riktigt vad jag tänkt mig på min lediga dag.

I dag upptäckte jag en administrativ miss som får konsekvensen att "vi" förlorar 1,4 miljoner kronor i intäkter varje år. Ja, om jag räknat rätt, för det är huvudräkning nu och en grov uppskattning av vad jag sett. 1 400 000 kronor. Kunde inte jag lönemässigt, som en uppskattning för att jag slagit larm om detta, få fem procent av den summan extra varje månad? Det är väl inte för mycket begärt? Det är väl ingenting i jämförelse med vad som försvinner i dag?

Tredje gången gilt? Först började jag skriva men fick för mig att avbryta då jag plötsligt kom tänka på disken. Andra gången fick jag för mig att städa kattlådan. Nu... vänta... ska bara lyfta upp Gazzy på skrivbordet. Öh, var är hon? Gick hon? Jaja, då kan jag ju skriva nåt utan att hon steppa runt på tangentbordet.

Ah, det är därför jag gör ständiga avbrott från bloggandet. Jag har fortfarande inget omvälvande att skriva om. Samma vanliga lunk. Arbete, vila. Stimulansen ligger i jobbet. Fick nya arbetsuppgifter i dag. Igen. Två nya uppgifter, fortfarande har inget dragits bort, så det stämmer det där med att jag har typ 300 % arbete som måste göras. Sånt som är högprioritet.

Åh, är det därför Gazzy försvann? Hon behövde gå på den nyrengjorda lådan. Också en kisse har behov.

Har man bara fått tre timmars nattsömn, så känns dagen som mycket lång. Innan jag gick till jobbet fick jag handikappsanpassa här hemma. Sätta stol under fönsterbrädan. Sätta stol vid köksbordet. Allt för att Gazzy utan problem skulle kunna röra sig fritt när jag var på arbetet och inte på begäran kunde lyfta upp henne till de högre höjderna.

Ja, arbetet. Lönesamtal. Gick oväntat bra. Vad det innebär vet jag väl inte riktigt på några veckor.

Hemma. En piggare Gazzy. Plötsligt kan hon springa. Fortfarande är det svårt för henne att ta hopp från sittande ställning, men hon har kommit på att hon kan tjurrusa genom lägenheten, ta sats och på det sättet komma upp. Bakkroppen ser lite konstig ut i själva hoppet. Jag blir mer och mer övertygad om att hon fick en stukning när hon föll ner från fösterbrädan i helgen.

Usch, jag vet inte vad jag ska skriva om. Dagarna är sig ganska lika och konstanta.

Förre kd-ledaren Alf Svensson kräver sänkt skatt för pensionärerna.

Ja, vad är det nu man säger...? "När fan blir gammal"?

Jordbruksverkets lag om djurhållning av hund och katt började gälla den 1 maj. Om jag skulle ta och se vad som gäller mig och Gazzy...

Tillsyn ska ske minst två gånger om dagen. Unga, sjuka eller skadade hundar och katter ska ses till oftare.
Vi umgås all min tid som inte är arbetstid. Det är väl snarare hon som ser till mig, och det mer än två gånger per dag.

Social kontakt bör ske genom sällskap av artfrände eller människa.
Kontakt med människor bör ske några timmar varje dag genom aktivering, rastning eller annan sysselsättning.
Gos och bus, minst fem timmar per dag. Utöver det sover hon på mig eller så tätt inpå mig att jag inte kan röra mig.

Hundar och katter ska dagligen ges foder. Fodret ska garantera tillräcklig, allsidig och välbalanserad näringstillförsel och ges i sådan mängd så att de inte blir för magra eller för feta.
Hon äter när hon är hungrig. Men hon får bara äta specialkosten som lindrig mot hennes sjuka njurar. Hennes vikt på 3 kg är normal.

Hundar och katter ska hållas tillfredställande rena och pälsen ska skötas.
Man får inte tvätta en katt, och jag får inte borsta henne. Men jag använder fingrarna för att dra bort lös päls och ser till att inga tovor bildas. All annan vård kräver nedsövning.

Inomhusutrymmen för hundar och katter ska vara försedda med fönster för att släppa in dagsljus.
Jo, jag har fönster. Gazzy ligger i sovrumsfönstret större delen av dagen och tittar på passerande spårvagnar.

Inomhusutrymmen för hundar och katter ska vara försedda med belysning.
Belysningsarmaturen ska vara placerad och belysningsstyrkan reglerad och riktad så att de djur som vistas i utrymmet inte utsätts för obehag.
Jag har belysning hemma. Just nu ligger Gazzy under skrivbordslampan halogen. Väldigt ljust, väldigt varmt, ger mig obehag. Men Gazzy gillar det. Ibland så mycket att hon sätter ansiktet mot lampan.

Inomhusutrymmen och kojor ska vara anpassad till antalet djur som hålls i detta utrymme och samtliga djur ska samtidigt ha tillgång till en liggplats.
Jag och Gazzy i en tvåa. Trångt, men det går. Liggplatsen är i sängen och det är trångt. Min 105 cm säng ska snart bytas mot 160-180 så vi verkligen får plats att sträcka ut oss.

Liggplatserna i inomhusutrymmen och kojor ska vara torra och rena och ha mjukt underlag. Liggplatserna ska vara så stora att djuren kan ligga ner i naturlig ställning.
Det är jag som ligger i onaturlig ställning. Torrt, rent och mjukt. Tja, okej. Jag ska komma ihåg att byta i sängen om jag kissar på mig så Gazzy inte blir gul i pälsen.

Katter som hålls inomhus ska ha fri tillgång till dricksvatten.
Det har hon.

Katter får inte hållas bundna.
Ingen risk, kommer man nära henne med någon form av redskap klöser hon ögonen ur en.

Tja, jag förstår inte lagen riktigt. Åtminstone är den betydelselös för mig och Gazzy då vi redan uppfyllde den sedan tidigare.

Gazzy verkar må något bättre, även om jag tycker det går väldigt långsamt. I kväll är hon väldigt kontaktsökande och beklagar sig en del. Inte kul att nu behöva lämna henne hemma i tre dagar. Min långhelg är över och nu börjar mina normala arbetsveckor igen med tillhörande helgarbete.

Den största förbättringen med Gazzy är att hon åter kan hoppa upp på köksbord och på fönsterbräda. Kanske inget man ska visa uppskattning över, men just detta att hon åter kan hoppa ser jag som något positivt. Men springa kan hon inte, leka vill hon inte. Än. Kanske jag borde uppskatta det där med att hon inte vill leka, för hon brukar väcka mig om nätterna med att kasta sina leksaker i huvudet på mig.

Tre långhelger på raken är över. Helger jag haft stora planer för. Men det blev det gamla vanliga - mycket sömn och ständigt tvättande, maskin efter maskin. Det enda spännande är att vardagen åter börjar. Vardagen med arbete är roligare än min ledighet. Suck... och stön.

I natt försökte Gazzy hoppa upp på fönsterbrädan, men föll i golvet. Efter det haltar hon med vänster bakben. Särskilt i förmiddags hade hon det lite jobbigt, men i kväll ser det lite bättre ut. Jag förmodar att det är en stukning eftersom jag sett en förbättring. Men jag oroar mig ändå. Hon är gammal och har genomgått så mycket i form av skador och operationer. Jag avvaktar utvecklingen. Vill ju att hon mår bra.

Helt säker är jag inte, men jag tror att det är lördag. Det börjar väl ta ut sin rätt att jobba schema.

I går fick jag en tjockt kuvert från arbetsgivaren om någon studie som jag anonymt ska delta i. Syftet är arbetsmiljö, stress och hälsa, eller nåt. Tydligen var detta en uppföljningsstudie, så jag verkar har deltagit tidigare även om jag för mitt liv inte kan dra mig det till minnes. Vad det egentligen ska leda till, vet jag inte heller. Jag förstår att man forskar i detta som kan uppfattas som ett problem, men sedan då?

Jag har blivit mer och mer ifrågasättande. Till exempel detta med att ha lönekriterier. På jobbet har vi en sammanställning om vad som ska beaktas vid lönesättning, i form av just lönekriterier. Men där finns ingen koppling mellan kriterierna och att det skulle generera en viss löneökning. Vad är då syftet med lönekriterier? Samma sak som med forskningsstudien. Väldigt mycket A men var är B? Målet är osynligt.

Lika obegripligt är att SVT ska visa en privat begravning över en mördad flicka som ingen känner eller har band till. Snaskig public service. Mina licenspengar. Jag känner förakt.

Min kalender är så fulltecknad att jag behöver en ny. Det är inte lätt att finna en dagkalender för 2008. Jag har verkligen letat. Så jag fick beställa en över nätet direkt från en almanacksfirma. Inte billigt. Bara portot går på över 60 kronor. Men jag har inget val. Jag klarar mig inte utan en kalender. Märkligt att inte bokhandeln på stan, eller ens på nätet, har kvar av årets upplaga. Egentligen skulle jag behöva 2009 också, men den är inte utgiven än. Fram till dess får jag skriva lappar som jag senare får föra in i kalendrarna.

Någon använder mitt mejlkonto jontas.com som avsändare till att skicka ut spam för erektionsproblem. Min inkorg fylls av bouncade mejl som inte gått fram. Kanske det är dags att byta mejl, men jag vet inte riktigt hur jag ska genomföra det. Min mejladress är alltför spridd (nu i dubbel bemärkelse) för att jag ska kunna gå ut med en ny officiell adress.

Strax ska jag gå till affären. Det är med fasa jag numera tittar på varornas prislappar. Mjölet har gått upp 100 %, brödet 30 %, frallor 20 %. Allt det där som finns precis när jag kommer in på Ica. Nästa anhalt i affären är ostdisken. Ökat från allt mellan 10 och 100 %. Därefter blundar jag och går snabbt till kassorna. Sist jag var på Ica gick det på 700 kronor och då köpte jag ändå inget speciellt. Veckan innan köpte jag ungefär det samma och det gick på 250 kronor. Undrar hur mycket det kostar i dag. Frågan är om jag vågar köpa något alls mer än det lilla bröd och liter mjölk jag behöver. Bara det går på femtilappen. Hade jag behövt ost också hade jag genast passerat hundralappen.

Plötsligt är det billigare att äta restauranglunch på jobbet än att själv inhandla till storkok. Tyvärr ruineras jag den här helgen eftersom jag åter har en lång fyradagarshelg.

Facit: 356 kr.

Senaste nätterna har till stora delar varit sömnlösa. Det tog ett tag innan jag förstod varför. Något gjorde ont. Något gör jätteont. Fjädrarna börjar ge sig och kör upp i rygg/axlar på mig. Är det då dags att köpa ny säng? Jo, förmodligen. Och den här gången blir det en dubbelsäng. Vissa ifrågasätter det, men även singlar tycker om att slampa lyxa till det. Dessutom tycker jag att det är en självklarhet att vuxna singlar har dubbelsäng. Vuxna överhuvudtaget. Men kanske framför allt jag. Jag vill inte ha något i min bostad som påminner om tonårens pojkrum. Som singelbädd. Hm. Oavsett får jag nog kasta ut datorn från sovrummet. Skrivbordet kommer inte att få plats.

I dag skulle min far fyllt 69 år om han fortfarande varit i livet. Det har gått mer än två år nu. Om han inte var särskilt närvarande i min barndom, får jag väl säga att jag sedan inte var tillgänglig när han sökte min kontakt som vuxen. Men kanske vi har närmat oss varandra nu. Jag vill tro det. Åtminstone sörjer jag för hans skull. Kan tänka mig in i och känna det han måste ha saknat under sin uppväxt och alla besvikelser som sedan kom samt de sjukdomar som sedan tog hans liv. Livet är väl inte rättvist och man skapar sina egna förutsättningar i mångt och mycket. Men ändå. Jag har börjat få förståelse för hans liv och öde. Det är väl min tilltagande empati som gjort att jag kan förstå och närma mig. Kanske tråkigt att det kommit först nu, när han inte längre finns att tillgå.

Eftersom det var en vanlig schemalagd torsdag, så har jag suttit på jobbet. Min lösning på eländet med röda fanbärare, var att förlägga min arbetstid något senare. Så det var inga problem att ta sig hem, för 17.30 skulle gatukontoret ta bort alla avspärrningar. En positiv sak med detta var också att jag slapp se eländet Johansson och Sahlin. Men jag såg ändå många på stan som tydligen gått i tågen. När man ser dem inser man att det är människor som inte vill jobba och som ändå har mer i bidrag än vad jag får ut i lön och pension. Klart att de vill ha tillbaka makten.

Hm, tror visst att jag har en morbror som blir 72 i dag. Åh. Och så är det i dag 20 år sedan mormor dog hemma hos mig och mina föräldrar.

Kväll, Valborgsmässokväll. Klockan 22.40 skriver Kristianstadsbladet Stökig Valborgsmässonatt. Är det inte lite tidigt att göra en sammanfattning? Valborgsmässonatten har ännu inte börjat. Ungefär som en för tidig... tja, Wikipedia har rörliga bilder för vad jag har i åtanke.

Och jag i min tur tar efter Naseer (Se till vänster, där går en arab). I webbläsarens adressfält skriver jag in bokstav för bokstav och länkar till den första adress jag får upp som jag tidigare besökt. Min väg på nätet (ej subdomän):

aftonbladet.se
babilou.se
charlottecameraclub.org
dagbok.net
eniro.se

facebook.com
godaddy.com (här köper jag mina domännamn)
habhousing.co.uk
imdb.com
jarnhalsan.com (funderade på att söka jobb där, men nej)

kimmilrell.se
Inget på L.
microsoft.com
nbc.com (Bionic woman)
ofelia.se (funderade på att söka jobb där, men nej)

Inget på P.
Inget på Q.
Inget på R (förutom r2.succe.com och rexxie.blogspot.com
sahlgrenska.se
thewitch.se

ucr.uu.se
vassaeggen.se
webdesignskolan.com
Inget på X.
youtube.com

Inget på Z.
Inget på Å.
Inget på Ä.
Inget på Ö.

Tja. Så blev det en text i dag också.

I går kväll läste jag en rapport där det stod att jag var manlig. Jag vet inte om jag ska hänga upp mig på det. Rapporten var en arbetsöversyn för mig och mina kollegor. Själv tycker jag inte att manligt respektive kvinnligt är bra som adjektiv att använda sig av när man beskriver könsfördelning inom en yrkeskategori. Vi är män (okej, en man) och kvinnor. Substantiv.

Jag kom precis också på att det är 1 maj i morgon. Usch. Förutom mitt ideologiska "usch" så tänker jag mest på hur jag ska kunna ta mig hem från jobbet i morgon. Jag måste korsa centrum, men gatorna är avstängda p.g.a. maoisterna (röda flaggor). Förmodligen får det bli (ännu ett usch, hur ska det gå) spårvagn. Illa när arbetare hindrar de som arbetar.

Livet är som en lång resa. En jäkligt lång resa. Mellan jobbet och bostaden.

Flärdtjänsten. Behöver jag säga något mer? Kanske inte, men jag gör det ändå.

I dag flexade jag ut 1½ timme innan arbetsdagen officiellt var slut. Min tanke var att jag fick passa på när jag kan, för i morgon är det heldag p.g.a. ett eftermiddagsmöte och på torsdag är det inte helgdag i min schemalagda värld.

Kom jag hem 1½ timme tidigare också? Nej. Chauffören irrade runt i diverse kommuner. Vi skulle hämta en tant. När vi äntligen hittat hennes adress kom chauffören på att han kanske skulle hämta henne först. På en helt annan adress. Vi hade kört till hennes hemadress där hon skulle lämnas av. Nå, men vi fann henne. Så föll hon med sin rollator. Allt gick sedan i slowmotion för tanten. Hon behövde hjälp med allt.

Sedan var det min tur för avlämning. Enligt körordern. Men när chauffören fick fram data fick han både lämna och hämta. Istället för att lämna mig valde han att hämta den som skulle gått på efter att jag lämnat bilen. En adress som han inte heller den hittade trots gps. Jag visade. Jag förklarade. Och berättade att "här ska jag gå av" när vi passerade min adress. Men han lyssnade inte. För han skulle tvunget hitta tant nr 2. Adressen var fel angiven, men jag försökte förklara ändå. Nej, han skulle tvunget fråga sig fram - parkerade och hoppade ur bilen varje gång han skulle fråga någon. Jaja, men vi fann tant nr 2. Och jag hade rätt. I att adressen var fel men att jag ändå visste var hon fanns.

Nu äntligen! Min tur. Åter gps trots att jag visste var jag skulle av och hur man skulle köra. Samt att jag en kvart tidigare sagt "här ska jag gå av".

Gps: Ta till vänster. Chauffören kört rakt fram och missade avfarten.
Gps: Ta till höger. Chauffören körde rakt fram och missade även den avfarten.
Gps: Gör vänstersväng. Nej, enligt skyltarna var det vänstersväng förbjuden.
Jag sa: Ta höger här och vänd bilden. Chauffören svängde höger och fortsatte rakt fram.
Gps: Vänd bilen vid första bästa tillfälle.
Chauffören: Va?
Jag: Ja, snurra runt här så vi kan köra tillbaka, för du har missat alla avfarterna.
Chauffören: Men gps säger...
Jag: Jo, men lyssna på mig istället. Chauffören vände bilen, körde tillbaka men körde plötsligt i mötande trafiks körfält. Jag lyckades ändå få honom in på rätt väg.
Gps: Du har anlänt.
Chauffören: Men här får jag inte svänga in!
Jag: Nej, du ska stanna här på parkeringsfickan. Jag kom av.

Ja, jag kom av väldigt fort. Hade jag inte gjort det hade chauffören fallit runt halsen på mig och gråtit av lycka, för han tyckte det var hemskt. Att allting tagit sådan tid och då han ständigt kört fel. Han var väldigt tacksam. Det är bara två veckor sedan han började som chaufför och jag åkte även då, på hans premiärkörning. Också då fick jag dirigera och förklara.

Jag kom inte hem tidigare. Jag var hemma samma tid som om jag jobbat normal arbetsdag och sedan fastnat i trafikstockningarna. Undrar nu bara om han hittade hem med tant 2. Just nu bryr jag mig nog inte. Hem, ljuva hem.

Fy, vilket dåligt humör jag är på. Råkade somna en timme på soffan och känner nu att jag har mord i sinnet. Minst. Utan anledning mer än att jag nu är vaken.

E-post är något jag inte direkt tycker är så bra. En åsikt jag har även när jag exkluderar spam.

Det jag inte riktigt gillar med mejl är tonen. Språket får en helt annan klang jämfört med om man skrivit ett brev. Förmodligen ligger skillnaden i att mejl är väldigt riktade och korrektheten går förlorad till förmån av talspråk i kortform. Tonen blir väldigt arrogant. Bristen på utläggning gör också att det är lätt att misstolka p.g.a. att syftningsfelen brukar härska.

I vanliga pappersbrev är man mer korrekt, anstränger sig, kanske för att det då blir mer formellt. Man lägger ner mer tid och det uppfattas inte som en impulshandling. Jag tror att många mejl är en impulshandling, något man bara kastar iväg utan större eftertanke.

Jag saknar korrekta mejl. Med en inledande hälsning och avslutning med fullt namn, gärna titel och med kontaktuppgifter. Själva innehållet i form av budskap vill jag också se som mera korrekt, med mera hövlighet och respekt.

Det jag syftar på med detta inlägget är inte privata små mejl. Istället åsyftar jag de mejl som skickas kors och tvärs i tjänsten eller med myndigheter. Jag kan inte tycka att mejl underlättat utbytet av information när man inte vet hur innehållet ska tolkas. Det behövs en uppstramning, först då kan jag se mejl som något positivt.

Nej, jag får inte bli spermadonator. Trots allt så hade jag väl hoppats lite, men sjukvården har regelverk. Som att man måste vara frisk. Undrar egentligen hur de definierar "frisk"? Nåja. Kanske jag borde ha förstått detta eftersom jag inte får donera blod heller. Men eftersom jag ologiskt nog får donera organ, så hade jag även hoppats på sperma.

En punkt var också att man inte skulle ha ärftliga sjukdomar. Det förvånade mig. Alla människor har ärftliga sjukdomar. Skillnaden ligger i att det inte bryter ut hos alla, men man för dem vidare. Ingen människa borde därmed få skaffa barn.

Varför tankar på spermadonation? Jag vet inte riktigt. Nu är det förbjudet med privata donationer, men vem kan väl kolla hur ett barn kom till världen? Jag donerar gärna om jag kommer undan ansvar och band. Frisk är jag kanske inte, men det är inget som är ärftligt. Bara genetiskt vilket betyder att det är tombolautfall. Värt risken?

Kanske jag bara upptäckt min egen dödlighet och sörjer den. Egoisten i mig sörjer.

Lustigt nog (haha) fick jag huvudvärk i dag också. Den här gången av att ha sett Estlands bidrag till ESC på tv. Jag har sett bidraget tidigare också, men det ger mig verkligen huvudvärk.

Stå inte vid min grav och fäll tårar.
Jag är inte där; jag sover inte.
Jag är tusen vindar som blåser.
Jag är diamanten som glittrar på snön.
Jag är solljuset på den mognade säden.
Jag är det milda höstregnet.
Stå inte vid min grav och fäll tårar.
Jag är inte där. Jag dog inte.

Dan Millman, Den fredlige krigarens väg

Versen ovan har jag bloggat 2002, 2004, 2006 och nu 2008. Vartannat år tar jag med den eftersom jag tycker så mycket om texten. Romantikern i mig tycker om den.

Ännu en förstörd helg. Huvudvärk, huvudvärk, huvudvärk. Den som alltid kommer när jag är ledig. Men jag har funnit bot. Jag tog fram lite regelverk som är arbetsrelaterat och vips så har jag lindrat min huvudvärk.

Jag funderar väldigt kring om jag ska ladda hem (lagligt, så klart!) Madonnas senaste, men jag är inte lockad. Jag är helt enkelt trött på kärringen.

En högst ordinär dag. Räkningarna är betalda. Deklarationen har gått iväg via sms. Detta är väl det mest vuxna jag gjort i dag. I övrigt försöker jag ägna så mycket av min fritid jag bara kan åt att läsa skönlitteratur. Sånt jag aldrig hinner annars men som jag försöker prioritera lediga dagar.

Angående rubriken. Jag är myndig. I egenskap av det har jag utövat skyldigheten att betala räkningar och deklarera. Därför - myndighetsutövande!

Plötsligt insåg jag att jag inte längre har en presentationssida. Kanske jag bara förutsätter att alla vet vem jag är? Nå, lite kan jag väl skriva.

Yrke
Jo, ja... Jag blev anställd som läkarsekreterare men arbetar inte som det.

Födelseort
Kristianstad. En mellanstor stad i nordöstra Skåne.

Kroppsfysik
Modell större. Dubbla det. Och du har fått en bild av halva mig. Typ.

Frisyr och hårfärg
Rakad, men inte renrakad. Varierar mellan 3 mm och 1 cm (och då skäms jag, så det är inte många dagar det är 1 cm). Hårfärgen. Jag vet faktiskt inte riktigt. I nacken mörkbrun, på hjässan blond.

Ögonfärg
Också väldigt diffust. Det beror på humör och ljussättning. Allt från vattnigt blått till mörkblått. Ibland blågröna eller enbart grå.

Längd
183 cm.

Vikt
Tresiffrigt.

Ursprung
Halvfinne. Något jag faktiskt aldrig tänker i.

Kroppsbehåring
Märklig fråga, men ni skulle sett de rubriker jag raderade. Som frågan om jag var omskuren. De här frågorna måste ha kommit ursprungligen från en porrsida. Nå, men jag är hårig.

Husdjur
Gazzy, kvinnan katten i mitt liv.

Röker
Nej, snusar.

Alkohol
Inte gärna.

Droger
Nej, det är inte riktigt lagligt.

Mat
Fisk är huvudfödan.

Musik
Det mesta förutom country och dansband.

Böcker
Hinner aldrig läsa annat än medicinska fackböcker. Tycker annars mycket om fantasy.

Film
Amerikanska hollywoodproduktioner (de är väl alltid amerikanska?) då det är vad som visas på tv. Jag både ratar och hatar svenskt och engelskt.

Favoritskådis
Ingen speciell.

Tv-program
Ska jag chocka ordentligt? Jag har slutat titta på Våra bästa år. Kanske jag börjar titta i höst igen. Annars har jag tre svenska favoriter just nu: Lyxfällan, Rent hus och Nytt läge.

Okej, jag kanske borde svara på en indirekt fråga innan jag får påtryckningar. Jag är inte omskuren. Ni får tro på mitt ord.

I am a
Snapdragon

What Flower
Are You?

Mischief is your middle name, but your first is friend. You are quite the prankster that loves to make other people laugh.

Nja... Nä!

Update... Glömde... hittat... hos... Stationsvakt.

Jag har förvandlats till en stolt nazi-Jontas på jobbet. Tyrann och diktator. Bwahaha!

Jaja. Datorn är nu fixad. Det behövdes bara 21 sysslolösa timmar innan man fixade allt, så det numera bara är samma problem som för en vecka sedan innan datorn formaterades. Plus minus noll.

Äntligen lite ledigt. Öh. Ja. Jag menar, jag behöver inte närvara på jobbet på ett tag. Ännu en ledig långhelg. Eh, ledig och ledig... Jag tog hem lite ideellt arbete, som vanligt.

Upprörande. Snusbutiken hade stängt tidigt i dag. De har inte öppet mellan vissa klockslag - de har "när vi känner för det"-öppet. Kanske de bara sålt slut på smuggelsnuset och dragit till Åland för import. Vad vet jag? Snuset är misstänksamt billigt, så något lurt är där.

Jag måste återigen förklara hur nöjd jag är med tillvaron i dag. Rad ett säger allt. Seger. Målgång. Rättvisa. Att vara ångvält har nu äntligen lönat sig.

På tal om "löna sig". Nu kan jag inte hålla tyst vad gäller vårdstrejken. Jag håller absolut inte med de argument som finns för högre lön för sjuksköterskor. Visst, de har dåligt betalt, but so what? Något de visste från början. Argumenten högskoleutbildning och/eller studieskulder gör mig mest förbannad. Hur och varför kopplar man det till lön? Studieskulden är något man själv valt att ta på sig, liksom valet av yrke. Jag har också studieskuld, förmodligen mer än vad en sjuksköterska har. Men det är inget argument för högre lön. Utbildningsnivån har heller ingen betydelse i det här fallet. Det är sköterskegruppen, inte arbetsgivaren, som dessutom flyttat utbildningen till högskolenivå vilket det inte var från början. Så därför kan jag inte förstå varför man klagar på arbetsgivaren. De har inte gjort något fel.

Det kan tyckas fel att jag som läkarsekreterare, eller en undersköterska, har mer betalt än en sjuksköterska. Men inte heller det är arbetsgivarens fel. Det är helt och fullt fackets fel som varit svaga i sina förhandlingar. Då är det märkligt att gå ut i en strejk mot arbetsgivaren. Man får väl helt enkelt gå tillbaka till förhandlingsbordet? Nej, jag känner inga sympatier. När jag pratat med andra på jobbet håller man med mig (ja, inte sköterskorna själva då).

Kanske det fungerar om jag neutralt återger fakta?

För ett och ett halvt år sedan byttes alla datorer ut på jobbet. Redan från början krånglade min dator genom att ge felmeddelanden på löpande band, men bara att klicka förbi. Vissa program brukade låsa sig varvid inga program alls gick att använda, starta eller stänga. Lösningen var att med muspekaren klicka ihärdigt tills programmet kraschade. Sedan var det bara att starta om programmet.

Så här har det varit 5-10 gånger per dag i 1½ år. Jag tröttnade, så jag felanmälde eländet. Men jag var tvungen att felanmäla varje program för sig till vederbörande ansvarig för just det programmet. Att anmäla datorn som helhet gick inte. Så förra veckan började person 1 forska på datorn. Utan att nå någon lösning eller förklaring. Då tog person 2 över och kontrollerade min dator. Utan att nå någon lösning eller förklaring. Då tog person 3 över och kontrollerade min dator. Utan att nå någon lösning eller förklaring, men kom ändå fram till att hela datorn skulle felanmälas.

Så när jag var ledig i fredags försvann min dator utan förvarning. Jag visste inte om detta, men den togs för att formeratas inför ominstallation, men skulle vara tillbaka senast i måndags eftermiddag. Det var den inte, så i tisdags efterlyste jag den. Supporten (person 4) visste inget om min dator. Men efter någon timme dök teknikern (person 5) upp med min dator, installerade den och sa att allt nu var okej. Jag provkörde och upptäckte att min skrivarkoppling var borta vilket bara en administratör har rätt att lägga till. Därför fick jag ringa person 7 för att få detta åtgärdat, men fjärrstyrningen från supporten fungerade inte så en tekniker skulle skickas ut. Då upptäckte jag att samma programkraschar fortfarande inträffade trots omformatering och ominstallation. Alltså ringde jag supporten (person 8) som som skulle anmäla det till tekniker. Då kom person 9 för att installera skrivaren men vände när han såg att datorn fortfarande var trasig.

En stund senare kom person 5 upp med person 10 för att se om jag ljög, för datorn skulle ju nu vara i toppform. Jag visade och de häpnade över att jag hade rätt. Person 10 skulle därför efter min arbetstid i går fjärrstyra datorn för att kolla vad som egentligen var problemet. Så i går kväll fick jag ett mejl om att alla programkrascher var ett normaltillstånd som man får leva med.

Jaja, så då återstod bara skrivaren som fortfarande inte var kopplad. Åter ett samtal med supporten (person 11) som fjärrstyrde datorn men inte kunde koppla drivrutinerna då teknikerna raderat dem på servern. Nytt meddelande till tekniker om att omgående installera min skrivare.

Kom de? Nej, jag har suttit hela dagen och åter studerat innertakets struktur. Okej, lite har jag försökt jobba men datorn kraschar även där det inte är "normaltillstånd".

Jag har ingen aning om vad nästa steg blir. Följetången är igång. Och jag vet inte om jag kunde vara så neutral. För ingen tror väl att jag med glädje berättar hur det går till inom vården? Elva personer och ingen har ännu kunnat fixa en fungerande och felfri dator åt mig.

Tja, även om jag inte kan jobba så får jag ju ändå lön. Det enda som egentligen irriterar mig är att man tog datorn utan förvarning och raderade alla mina specialfiler som jag lagt ner timmar på att skapa. Säkerhetskopior? Njae... Jag hann aldrig...

Jag har blivit så rädd för att skriva. Rädd för att stöta mig. Rädd för att ha en ståndpunkt, åsikt, tanke, vilja. Kanske jag bara bränt mig för många gånger på nätet genom åren vilket nu resulterat i ren och skär feghet. För samtidigt har jag med ålderns rätt slutat bry mig. För jag tänker, gör och säger saker som jag vill. Men inte på nätet.

Det gör mig arg på mig själv. Kanske lite också på de som hämmar mig. Jag tycker inte om att ha hämningar. Jag har passerat det stadiet. Det känns som att ha blivit nedtryckt i lådan igen. Mitt känsloliv är åter packeterat. Det kan aldrig vara hälsosamt.

I dag ikläder jag mig en egenhändigt tillverkad munkavel.

Mitt fack har sagt att jag ska ställa mig neutral i sjuksköterskornas konflikt. Ja, facket har alltså gått ut med en officiell önskan till sina medlemmar.

På jobbet fick jag i dag chansen att studera innertakets struktur. Bäst att inget säga om hur tillståndet för min dator är. Teknikerna är väl inte riktigt... klara... än.

Jag bör hålla tyst i dag. Det är mest hälsosamt så. Men hornen skaver under huden i pannan och vill bara poppa fram. (På tal om det där sista: Andra kanske borde ha haft min självdisciplin?)

Sista kvällen på min långhelg. I morgon är det åter arbete. Med lätt oro undrar jag om min dator är tillbaka där. I fredags stals den av IT-folk som lovade vara tillbaka med min dator, förhoppningsvis fungerande, tills jag åter var i tjänst. Är där ingen dator - jag vara sysslolös. Därför har jag packat ner min EKG-tolkningsbok i väskan. Det är nära nog ett arbete att sitta och plugga på jobbet. Annars kan jag ju fördriva tiden med att planera två föreläsningar, ett som jag har i veckan och ett jag har i nästa vecka. Men det hade inte varit dumt att då komma åt de påbörjade filerna som finns i den stulna datorn. Visst, de skulle säkert formatera datorn, men filerna är inte lagrade på hårddisken.

Det har varit skönt och avslappnande med långledigt. Nu ska det nästan bli kul att återgå i tjänst. Nästan. Om bara den förbaskade datorn är tillbaka. Där fanns förresten filer på hårddisken som förmodligen är borta. Jag hann inte säkerhetskopiera dem. Jag visste inte ens att datorn skulle stjälas utan förvarning från IT-folket. Datorn har varit trasig (men fungerat) i 1½ år. Typiskt att de passar på och tar datorn när jag är borta.

Hm... undrar om det finns någon annan ledig dator att låna... Men då får jag släpa med mig typ 30 pärmar + diverse böcker som jag behöver tillsammans med en dator. Äh, jag inväntar min egen dator. Undrar om den alls kommer den här veckan? Plötsligt blev jag uppgiven, vis av erfarenhet.

Jag har gått en tid och suktat efter en ny Vår kokbok. I dag gav jag efter och införskaffade den. Jag har redan en, men den är 20 år gammal. Nu när jag sitter och bläddrar i den nya så upptäcker jag nya saker hela tiden. För 20 år sedan åt man tydligen inte sallader, för det kapitelet är nytt för mig. Och alla andra nyheter som kommit in i boken. Det jag dock imponeras mest över är insikten som säger att det hänt väldigt mycket med vår matkultur på ynka tjugo år. Det var verkligen dags att uppgradera sig.

Men jag behåller min gamla kokbok också. Man har verkligen skurit ner på informationen om hur man hanterar kött och fisk. Okej, så det mesta är redan styckat och rensat när man köper det i affären, men ändå.

Tittar jag på människorna utanför mitt fönster går det inte att avgöra om det är vinter eller sommar. Solen skiner och det är fem grader varmt. Äldre går med vinterjacka och mössa, medan de yngre går i t-shirt. Jag kan förstå att det känns töntigt att gå i vinterkläder när solen värmer, men det är kallt. Det är en sällsynt vindstilla dag, men ändock kallt.

Om en stund ska jag gå till Ica och bokhandeln. Den stora frågan är vilken grupp jag ska sälla mig till; de yngre eller de äldre. Ska jag ta vinterjacka eller sommarjacka (absolut inte enbart t-shirt)? Ack, dessa beslut! Med min ambivalens är det skäl nog att inte gå ut, enbart för att slippa ta ställning.

I går var det dessutom 20 år sedan jag tog körkort. Jag som bilförare är nog ingen höjdare. För det första har jag inte rattat en bil på 15 år, för det andra körde jag inte särskilt mycket innan dess heller, och för det tredje så var det kämpigt även under den tid jag tog körlektioner.

Det tog mig sex månader med körlektioner innan jag fick köra upp. Körskolan tillät mig inte. Men när jag väl gjorde det så fick jag körkortet direkt. I dag har jag rotat lite i klädkammaren och snubblade över en lapp där jag skrivit att jag totalt fick betala 5 890 kronor, vilket var mycket pengar. Jag fick ta mycket körlektioner då jag inte fick köra privat med mina föräldrar.

Så det var under fem år jag var bilförare. Jag hade bil men körde aldrig. Okej, jag körde tre gånger. En gång till gymnasiet, en gång till mitt jobb och en gång till tandläkaren. That's it! Jaja... jag körde några gånger till men då hade jag min far också i bilen. För han övertog bilen och jag fick låna den om vi körde på utflykt tillsammans på Österlen. Det hände väl ett par tre gånger varje år, under dessa fem år. Sedan var det dags för mig att köpa ny bil men det blev ju inte så lyckat. Jag fick köra en gång efter jag hade köpt den, sedan föll en brinnande ladugård över den. Efter det har jag inte kört en meter. Mest för att jag inte haft tillgång till någon bil.

Jag får lov att köra bil. Min ms sätter inte hinder för det, men jag undviker av två ms-relaterade anledningar. Syn och reaktion. Nedsatta men acceptabla. Det är till och med så att flärdtjänsten erbjuder mig att genom FK skaffa en bil, men jag har inte råd. Anser dessutom att jag inte bör börja köra efter 15 år. Mer med tanke på andras säkerhet. Men det känns ändå bra att ha körkort, för kniper det så kan jag köra. Trots allt har jag redan fått stopp på skenande taxibilar när chaufförerna hoppat ut i backe utan att dra till handbromsen. Trafikreglerna, som jag väl till viss del fortfarande minns, har gjort att jag förhindrat en del olyckor. De gånger jag inte sagt eller gjort något så har vi mycket riktigt också krockat. Taxichaufförer är inte alla gånger de bästa att framföra en bil.

Tjugo år. Det betyder att jag varit myndig i lika många år. Coolt. Jag är medelålders.

Whoops. Jag glömde bort att Gazzy fyllde 10 år i går. Skammen känns svår att bära. Dock verkar hon inte vara särskilt upprörd.

Plötsligt blev kvällen väldigt jobbig. Tappar tråden hela tiden, vet inte vad jag gör, tänker något, glömmer vad, väldigt förvirrad. Det händer ibland och det är skrämmande. Just nu är jag icke-fungerande.