Kväll, Valborgsmässokväll. Klockan 22.40 skriver Kristianstadsbladet Stökig Valborgsmässonatt. Är det inte lite tidigt att göra en sammanfattning? Valborgsmässonatten har ännu inte börjat. Ungefär som en för tidig... tja, Wikipedia har rörliga bilder för vad jag har i åtanke.

Och jag i min tur tar efter Naseer (Se till vänster, där går en arab). I webbläsarens adressfält skriver jag in bokstav för bokstav och länkar till den första adress jag får upp som jag tidigare besökt. Min väg på nätet (ej subdomän):

aftonbladet.se
babilou.se
charlottecameraclub.org
dagbok.net
eniro.se

facebook.com
godaddy.com (här köper jag mina domännamn)
habhousing.co.uk
imdb.com
jarnhalsan.com (funderade på att söka jobb där, men nej)

kimmilrell.se
Inget på L.
microsoft.com
nbc.com (Bionic woman)
ofelia.se (funderade på att söka jobb där, men nej)

Inget på P.
Inget på Q.
Inget på R (förutom r2.succe.com och rexxie.blogspot.com
sahlgrenska.se
thewitch.se

ucr.uu.se
vassaeggen.se
webdesignskolan.com
Inget på X.
youtube.com

Inget på Z.
Inget på Å.
Inget på Ä.
Inget på Ö.

Tja. Så blev det en text i dag också.

I går kväll läste jag en rapport där det stod att jag var manlig. Jag vet inte om jag ska hänga upp mig på det. Rapporten var en arbetsöversyn för mig och mina kollegor. Själv tycker jag inte att manligt respektive kvinnligt är bra som adjektiv att använda sig av när man beskriver könsfördelning inom en yrkeskategori. Vi är män (okej, en man) och kvinnor. Substantiv.

Jag kom precis också på att det är 1 maj i morgon. Usch. Förutom mitt ideologiska "usch" så tänker jag mest på hur jag ska kunna ta mig hem från jobbet i morgon. Jag måste korsa centrum, men gatorna är avstängda p.g.a. maoisterna (röda flaggor). Förmodligen får det bli (ännu ett usch, hur ska det gå) spårvagn. Illa när arbetare hindrar de som arbetar.

Livet är som en lång resa. En jäkligt lång resa. Mellan jobbet och bostaden.

Flärdtjänsten. Behöver jag säga något mer? Kanske inte, men jag gör det ändå.

I dag flexade jag ut 1½ timme innan arbetsdagen officiellt var slut. Min tanke var att jag fick passa på när jag kan, för i morgon är det heldag p.g.a. ett eftermiddagsmöte och på torsdag är det inte helgdag i min schemalagda värld.

Kom jag hem 1½ timme tidigare också? Nej. Chauffören irrade runt i diverse kommuner. Vi skulle hämta en tant. När vi äntligen hittat hennes adress kom chauffören på att han kanske skulle hämta henne först. På en helt annan adress. Vi hade kört till hennes hemadress där hon skulle lämnas av. Nå, men vi fann henne. Så föll hon med sin rollator. Allt gick sedan i slowmotion för tanten. Hon behövde hjälp med allt.

Sedan var det min tur för avlämning. Enligt körordern. Men när chauffören fick fram data fick han både lämna och hämta. Istället för att lämna mig valde han att hämta den som skulle gått på efter att jag lämnat bilen. En adress som han inte heller den hittade trots gps. Jag visade. Jag förklarade. Och berättade att "här ska jag gå av" när vi passerade min adress. Men han lyssnade inte. För han skulle tvunget hitta tant nr 2. Adressen var fel angiven, men jag försökte förklara ändå. Nej, han skulle tvunget fråga sig fram - parkerade och hoppade ur bilen varje gång han skulle fråga någon. Jaja, men vi fann tant nr 2. Och jag hade rätt. I att adressen var fel men att jag ändå visste var hon fanns.

Nu äntligen! Min tur. Åter gps trots att jag visste var jag skulle av och hur man skulle köra. Samt att jag en kvart tidigare sagt "här ska jag gå av".

Gps: Ta till vänster. Chauffören kört rakt fram och missade avfarten.
Gps: Ta till höger. Chauffören körde rakt fram och missade även den avfarten.
Gps: Gör vänstersväng. Nej, enligt skyltarna var det vänstersväng förbjuden.
Jag sa: Ta höger här och vänd bilden. Chauffören svängde höger och fortsatte rakt fram.
Gps: Vänd bilen vid första bästa tillfälle.
Chauffören: Va?
Jag: Ja, snurra runt här så vi kan köra tillbaka, för du har missat alla avfarterna.
Chauffören: Men gps säger...
Jag: Jo, men lyssna på mig istället. Chauffören vände bilen, körde tillbaka men körde plötsligt i mötande trafiks körfält. Jag lyckades ändå få honom in på rätt väg.
Gps: Du har anlänt.
Chauffören: Men här får jag inte svänga in!
Jag: Nej, du ska stanna här på parkeringsfickan. Jag kom av.

Ja, jag kom av väldigt fort. Hade jag inte gjort det hade chauffören fallit runt halsen på mig och gråtit av lycka, för han tyckte det var hemskt. Att allting tagit sådan tid och då han ständigt kört fel. Han var väldigt tacksam. Det är bara två veckor sedan han började som chaufför och jag åkte även då, på hans premiärkörning. Också då fick jag dirigera och förklara.

Jag kom inte hem tidigare. Jag var hemma samma tid som om jag jobbat normal arbetsdag och sedan fastnat i trafikstockningarna. Undrar nu bara om han hittade hem med tant 2. Just nu bryr jag mig nog inte. Hem, ljuva hem.

Fy, vilket dåligt humör jag är på. Råkade somna en timme på soffan och känner nu att jag har mord i sinnet. Minst. Utan anledning mer än att jag nu är vaken.

E-post är något jag inte direkt tycker är så bra. En åsikt jag har även när jag exkluderar spam.

Det jag inte riktigt gillar med mejl är tonen. Språket får en helt annan klang jämfört med om man skrivit ett brev. Förmodligen ligger skillnaden i att mejl är väldigt riktade och korrektheten går förlorad till förmån av talspråk i kortform. Tonen blir väldigt arrogant. Bristen på utläggning gör också att det är lätt att misstolka p.g.a. att syftningsfelen brukar härska.

I vanliga pappersbrev är man mer korrekt, anstränger sig, kanske för att det då blir mer formellt. Man lägger ner mer tid och det uppfattas inte som en impulshandling. Jag tror att många mejl är en impulshandling, något man bara kastar iväg utan större eftertanke.

Jag saknar korrekta mejl. Med en inledande hälsning och avslutning med fullt namn, gärna titel och med kontaktuppgifter. Själva innehållet i form av budskap vill jag också se som mera korrekt, med mera hövlighet och respekt.

Det jag syftar på med detta inlägget är inte privata små mejl. Istället åsyftar jag de mejl som skickas kors och tvärs i tjänsten eller med myndigheter. Jag kan inte tycka att mejl underlättat utbytet av information när man inte vet hur innehållet ska tolkas. Det behövs en uppstramning, först då kan jag se mejl som något positivt.

Nej, jag får inte bli spermadonator. Trots allt så hade jag väl hoppats lite, men sjukvården har regelverk. Som att man måste vara frisk. Undrar egentligen hur de definierar "frisk"? Nåja. Kanske jag borde ha förstått detta eftersom jag inte får donera blod heller. Men eftersom jag ologiskt nog får donera organ, så hade jag även hoppats på sperma.

En punkt var också att man inte skulle ha ärftliga sjukdomar. Det förvånade mig. Alla människor har ärftliga sjukdomar. Skillnaden ligger i att det inte bryter ut hos alla, men man för dem vidare. Ingen människa borde därmed få skaffa barn.

Varför tankar på spermadonation? Jag vet inte riktigt. Nu är det förbjudet med privata donationer, men vem kan väl kolla hur ett barn kom till världen? Jag donerar gärna om jag kommer undan ansvar och band. Frisk är jag kanske inte, men det är inget som är ärftligt. Bara genetiskt vilket betyder att det är tombolautfall. Värt risken?

Kanske jag bara upptäckt min egen dödlighet och sörjer den. Egoisten i mig sörjer.

Lustigt nog (haha) fick jag huvudvärk i dag också. Den här gången av att ha sett Estlands bidrag till ESC på tv. Jag har sett bidraget tidigare också, men det ger mig verkligen huvudvärk.

Stå inte vid min grav och fäll tårar.
Jag är inte där; jag sover inte.
Jag är tusen vindar som blåser.
Jag är diamanten som glittrar på snön.
Jag är solljuset på den mognade säden.
Jag är det milda höstregnet.
Stå inte vid min grav och fäll tårar.
Jag är inte där. Jag dog inte.

Dan Millman, Den fredlige krigarens väg

Versen ovan har jag bloggat 2002, 2004, 2006 och nu 2008. Vartannat år tar jag med den eftersom jag tycker så mycket om texten. Romantikern i mig tycker om den.

Ännu en förstörd helg. Huvudvärk, huvudvärk, huvudvärk. Den som alltid kommer när jag är ledig. Men jag har funnit bot. Jag tog fram lite regelverk som är arbetsrelaterat och vips så har jag lindrat min huvudvärk.

Jag funderar väldigt kring om jag ska ladda hem (lagligt, så klart!) Madonnas senaste, men jag är inte lockad. Jag är helt enkelt trött på kärringen.

En högst ordinär dag. Räkningarna är betalda. Deklarationen har gått iväg via sms. Detta är väl det mest vuxna jag gjort i dag. I övrigt försöker jag ägna så mycket av min fritid jag bara kan åt att läsa skönlitteratur. Sånt jag aldrig hinner annars men som jag försöker prioritera lediga dagar.

Angående rubriken. Jag är myndig. I egenskap av det har jag utövat skyldigheten att betala räkningar och deklarera. Därför - myndighetsutövande!

Plötsligt insåg jag att jag inte längre har en presentationssida. Kanske jag bara förutsätter att alla vet vem jag är? Nå, lite kan jag väl skriva.

Yrke
Jo, ja... Jag blev anställd som läkarsekreterare men arbetar inte som det.

Födelseort
Kristianstad. En mellanstor stad i nordöstra Skåne.

Kroppsfysik
Modell större. Dubbla det. Och du har fått en bild av halva mig. Typ.

Frisyr och hårfärg
Rakad, men inte renrakad. Varierar mellan 3 mm och 1 cm (och då skäms jag, så det är inte många dagar det är 1 cm). Hårfärgen. Jag vet faktiskt inte riktigt. I nacken mörkbrun, på hjässan blond.

Ögonfärg
Också väldigt diffust. Det beror på humör och ljussättning. Allt från vattnigt blått till mörkblått. Ibland blågröna eller enbart grå.

Längd
183 cm.

Vikt
Tresiffrigt.

Ursprung
Halvfinne. Något jag faktiskt aldrig tänker i.

Kroppsbehåring
Märklig fråga, men ni skulle sett de rubriker jag raderade. Som frågan om jag var omskuren. De här frågorna måste ha kommit ursprungligen från en porrsida. Nå, men jag är hårig.

Husdjur
Gazzy, kvinnan katten i mitt liv.

Röker
Nej, snusar.

Alkohol
Inte gärna.

Droger
Nej, det är inte riktigt lagligt.

Mat
Fisk är huvudfödan.

Musik
Det mesta förutom country och dansband.

Böcker
Hinner aldrig läsa annat än medicinska fackböcker. Tycker annars mycket om fantasy.

Film
Amerikanska hollywoodproduktioner (de är väl alltid amerikanska?) då det är vad som visas på tv. Jag både ratar och hatar svenskt och engelskt.

Favoritskådis
Ingen speciell.

Tv-program
Ska jag chocka ordentligt? Jag har slutat titta på Våra bästa år. Kanske jag börjar titta i höst igen. Annars har jag tre svenska favoriter just nu: Lyxfällan, Rent hus och Nytt läge.

Okej, jag kanske borde svara på en indirekt fråga innan jag får påtryckningar. Jag är inte omskuren. Ni får tro på mitt ord.

I am a
Snapdragon

What Flower
Are You?

Mischief is your middle name, but your first is friend. You are quite the prankster that loves to make other people laugh.

Nja... Nä!

Update... Glömde... hittat... hos... Stationsvakt.

Jag har förvandlats till en stolt nazi-Jontas på jobbet. Tyrann och diktator. Bwahaha!

Jaja. Datorn är nu fixad. Det behövdes bara 21 sysslolösa timmar innan man fixade allt, så det numera bara är samma problem som för en vecka sedan innan datorn formaterades. Plus minus noll.

Äntligen lite ledigt. Öh. Ja. Jag menar, jag behöver inte närvara på jobbet på ett tag. Ännu en ledig långhelg. Eh, ledig och ledig... Jag tog hem lite ideellt arbete, som vanligt.

Upprörande. Snusbutiken hade stängt tidigt i dag. De har inte öppet mellan vissa klockslag - de har "när vi känner för det"-öppet. Kanske de bara sålt slut på smuggelsnuset och dragit till Åland för import. Vad vet jag? Snuset är misstänksamt billigt, så något lurt är där.

Jag måste återigen förklara hur nöjd jag är med tillvaron i dag. Rad ett säger allt. Seger. Målgång. Rättvisa. Att vara ångvält har nu äntligen lönat sig.

På tal om "löna sig". Nu kan jag inte hålla tyst vad gäller vårdstrejken. Jag håller absolut inte med de argument som finns för högre lön för sjuksköterskor. Visst, de har dåligt betalt, but so what? Något de visste från början. Argumenten högskoleutbildning och/eller studieskulder gör mig mest förbannad. Hur och varför kopplar man det till lön? Studieskulden är något man själv valt att ta på sig, liksom valet av yrke. Jag har också studieskuld, förmodligen mer än vad en sjuksköterska har. Men det är inget argument för högre lön. Utbildningsnivån har heller ingen betydelse i det här fallet. Det är sköterskegruppen, inte arbetsgivaren, som dessutom flyttat utbildningen till högskolenivå vilket det inte var från början. Så därför kan jag inte förstå varför man klagar på arbetsgivaren. De har inte gjort något fel.

Det kan tyckas fel att jag som läkarsekreterare, eller en undersköterska, har mer betalt än en sjuksköterska. Men inte heller det är arbetsgivarens fel. Det är helt och fullt fackets fel som varit svaga i sina förhandlingar. Då är det märkligt att gå ut i en strejk mot arbetsgivaren. Man får väl helt enkelt gå tillbaka till förhandlingsbordet? Nej, jag känner inga sympatier. När jag pratat med andra på jobbet håller man med mig (ja, inte sköterskorna själva då).

Kanske det fungerar om jag neutralt återger fakta?

För ett och ett halvt år sedan byttes alla datorer ut på jobbet. Redan från början krånglade min dator genom att ge felmeddelanden på löpande band, men bara att klicka förbi. Vissa program brukade låsa sig varvid inga program alls gick att använda, starta eller stänga. Lösningen var att med muspekaren klicka ihärdigt tills programmet kraschade. Sedan var det bara att starta om programmet.

Så här har det varit 5-10 gånger per dag i 1½ år. Jag tröttnade, så jag felanmälde eländet. Men jag var tvungen att felanmäla varje program för sig till vederbörande ansvarig för just det programmet. Att anmäla datorn som helhet gick inte. Så förra veckan började person 1 forska på datorn. Utan att nå någon lösning eller förklaring. Då tog person 2 över och kontrollerade min dator. Utan att nå någon lösning eller förklaring. Då tog person 3 över och kontrollerade min dator. Utan att nå någon lösning eller förklaring, men kom ändå fram till att hela datorn skulle felanmälas.

Så när jag var ledig i fredags försvann min dator utan förvarning. Jag visste inte om detta, men den togs för att formeratas inför ominstallation, men skulle vara tillbaka senast i måndags eftermiddag. Det var den inte, så i tisdags efterlyste jag den. Supporten (person 4) visste inget om min dator. Men efter någon timme dök teknikern (person 5) upp med min dator, installerade den och sa att allt nu var okej. Jag provkörde och upptäckte att min skrivarkoppling var borta vilket bara en administratör har rätt att lägga till. Därför fick jag ringa person 7 för att få detta åtgärdat, men fjärrstyrningen från supporten fungerade inte så en tekniker skulle skickas ut. Då upptäckte jag att samma programkraschar fortfarande inträffade trots omformatering och ominstallation. Alltså ringde jag supporten (person 8) som som skulle anmäla det till tekniker. Då kom person 9 för att installera skrivaren men vände när han såg att datorn fortfarande var trasig.

En stund senare kom person 5 upp med person 10 för att se om jag ljög, för datorn skulle ju nu vara i toppform. Jag visade och de häpnade över att jag hade rätt. Person 10 skulle därför efter min arbetstid i går fjärrstyra datorn för att kolla vad som egentligen var problemet. Så i går kväll fick jag ett mejl om att alla programkrascher var ett normaltillstånd som man får leva med.

Jaja, så då återstod bara skrivaren som fortfarande inte var kopplad. Åter ett samtal med supporten (person 11) som fjärrstyrde datorn men inte kunde koppla drivrutinerna då teknikerna raderat dem på servern. Nytt meddelande till tekniker om att omgående installera min skrivare.

Kom de? Nej, jag har suttit hela dagen och åter studerat innertakets struktur. Okej, lite har jag försökt jobba men datorn kraschar även där det inte är "normaltillstånd".

Jag har ingen aning om vad nästa steg blir. Följetången är igång. Och jag vet inte om jag kunde vara så neutral. För ingen tror väl att jag med glädje berättar hur det går till inom vården? Elva personer och ingen har ännu kunnat fixa en fungerande och felfri dator åt mig.

Tja, även om jag inte kan jobba så får jag ju ändå lön. Det enda som egentligen irriterar mig är att man tog datorn utan förvarning och raderade alla mina specialfiler som jag lagt ner timmar på att skapa. Säkerhetskopior? Njae... Jag hann aldrig...

Jag har blivit så rädd för att skriva. Rädd för att stöta mig. Rädd för att ha en ståndpunkt, åsikt, tanke, vilja. Kanske jag bara bränt mig för många gånger på nätet genom åren vilket nu resulterat i ren och skär feghet. För samtidigt har jag med ålderns rätt slutat bry mig. För jag tänker, gör och säger saker som jag vill. Men inte på nätet.

Det gör mig arg på mig själv. Kanske lite också på de som hämmar mig. Jag tycker inte om att ha hämningar. Jag har passerat det stadiet. Det känns som att ha blivit nedtryckt i lådan igen. Mitt känsloliv är åter packeterat. Det kan aldrig vara hälsosamt.

I dag ikläder jag mig en egenhändigt tillverkad munkavel.

Mitt fack har sagt att jag ska ställa mig neutral i sjuksköterskornas konflikt. Ja, facket har alltså gått ut med en officiell önskan till sina medlemmar.

På jobbet fick jag i dag chansen att studera innertakets struktur. Bäst att inget säga om hur tillståndet för min dator är. Teknikerna är väl inte riktigt... klara... än.

Jag bör hålla tyst i dag. Det är mest hälsosamt så. Men hornen skaver under huden i pannan och vill bara poppa fram. (På tal om det där sista: Andra kanske borde ha haft min självdisciplin?)

Sista kvällen på min långhelg. I morgon är det åter arbete. Med lätt oro undrar jag om min dator är tillbaka där. I fredags stals den av IT-folk som lovade vara tillbaka med min dator, förhoppningsvis fungerande, tills jag åter var i tjänst. Är där ingen dator - jag vara sysslolös. Därför har jag packat ner min EKG-tolkningsbok i väskan. Det är nära nog ett arbete att sitta och plugga på jobbet. Annars kan jag ju fördriva tiden med att planera två föreläsningar, ett som jag har i veckan och ett jag har i nästa vecka. Men det hade inte varit dumt att då komma åt de påbörjade filerna som finns i den stulna datorn. Visst, de skulle säkert formatera datorn, men filerna är inte lagrade på hårddisken.

Det har varit skönt och avslappnande med långledigt. Nu ska det nästan bli kul att återgå i tjänst. Nästan. Om bara den förbaskade datorn är tillbaka. Där fanns förresten filer på hårddisken som förmodligen är borta. Jag hann inte säkerhetskopiera dem. Jag visste inte ens att datorn skulle stjälas utan förvarning från IT-folket. Datorn har varit trasig (men fungerat) i 1½ år. Typiskt att de passar på och tar datorn när jag är borta.

Hm... undrar om det finns någon annan ledig dator att låna... Men då får jag släpa med mig typ 30 pärmar + diverse böcker som jag behöver tillsammans med en dator. Äh, jag inväntar min egen dator. Undrar om den alls kommer den här veckan? Plötsligt blev jag uppgiven, vis av erfarenhet.

Jag har gått en tid och suktat efter en ny Vår kokbok. I dag gav jag efter och införskaffade den. Jag har redan en, men den är 20 år gammal. Nu när jag sitter och bläddrar i den nya så upptäcker jag nya saker hela tiden. För 20 år sedan åt man tydligen inte sallader, för det kapitelet är nytt för mig. Och alla andra nyheter som kommit in i boken. Det jag dock imponeras mest över är insikten som säger att det hänt väldigt mycket med vår matkultur på ynka tjugo år. Det var verkligen dags att uppgradera sig.

Men jag behåller min gamla kokbok också. Man har verkligen skurit ner på informationen om hur man hanterar kött och fisk. Okej, så det mesta är redan styckat och rensat när man köper det i affären, men ändå.

Tittar jag på människorna utanför mitt fönster går det inte att avgöra om det är vinter eller sommar. Solen skiner och det är fem grader varmt. Äldre går med vinterjacka och mössa, medan de yngre går i t-shirt. Jag kan förstå att det känns töntigt att gå i vinterkläder när solen värmer, men det är kallt. Det är en sällsynt vindstilla dag, men ändock kallt.

Om en stund ska jag gå till Ica och bokhandeln. Den stora frågan är vilken grupp jag ska sälla mig till; de yngre eller de äldre. Ska jag ta vinterjacka eller sommarjacka (absolut inte enbart t-shirt)? Ack, dessa beslut! Med min ambivalens är det skäl nog att inte gå ut, enbart för att slippa ta ställning.

I går var det dessutom 20 år sedan jag tog körkort. Jag som bilförare är nog ingen höjdare. För det första har jag inte rattat en bil på 15 år, för det andra körde jag inte särskilt mycket innan dess heller, och för det tredje så var det kämpigt även under den tid jag tog körlektioner.

Det tog mig sex månader med körlektioner innan jag fick köra upp. Körskolan tillät mig inte. Men när jag väl gjorde det så fick jag körkortet direkt. I dag har jag rotat lite i klädkammaren och snubblade över en lapp där jag skrivit att jag totalt fick betala 5 890 kronor, vilket var mycket pengar. Jag fick ta mycket körlektioner då jag inte fick köra privat med mina föräldrar.

Så det var under fem år jag var bilförare. Jag hade bil men körde aldrig. Okej, jag körde tre gånger. En gång till gymnasiet, en gång till mitt jobb och en gång till tandläkaren. That's it! Jaja... jag körde några gånger till men då hade jag min far också i bilen. För han övertog bilen och jag fick låna den om vi körde på utflykt tillsammans på Österlen. Det hände väl ett par tre gånger varje år, under dessa fem år. Sedan var det dags för mig att köpa ny bil men det blev ju inte så lyckat. Jag fick köra en gång efter jag hade köpt den, sedan föll en brinnande ladugård över den. Efter det har jag inte kört en meter. Mest för att jag inte haft tillgång till någon bil.

Jag får lov att köra bil. Min ms sätter inte hinder för det, men jag undviker av två ms-relaterade anledningar. Syn och reaktion. Nedsatta men acceptabla. Det är till och med så att flärdtjänsten erbjuder mig att genom FK skaffa en bil, men jag har inte råd. Anser dessutom att jag inte bör börja köra efter 15 år. Mer med tanke på andras säkerhet. Men det känns ändå bra att ha körkort, för kniper det så kan jag köra. Trots allt har jag redan fått stopp på skenande taxibilar när chaufförerna hoppat ut i backe utan att dra till handbromsen. Trafikreglerna, som jag väl till viss del fortfarande minns, har gjort att jag förhindrat en del olyckor. De gånger jag inte sagt eller gjort något så har vi mycket riktigt också krockat. Taxichaufförer är inte alla gånger de bästa att framföra en bil.

Tjugo år. Det betyder att jag varit myndig i lika många år. Coolt. Jag är medelålders.

Whoops. Jag glömde bort att Gazzy fyllde 10 år i går. Skammen känns svår att bära. Dock verkar hon inte vara särskilt upprörd.

Plötsligt blev kvällen väldigt jobbig. Tappar tråden hela tiden, vet inte vad jag gör, tänker något, glömmer vad, väldigt förvirrad. Det händer ibland och det är skrämmande. Just nu är jag icke-fungerande.

Madonna och Justin Timberlake. Två utmärkta artister vars karriärer jag följt. Ingen av dem är världens bästa sångare, men fullt dugliga. Bra låtar, många hits. Och så möts de i en duett. Resultat - katastrof!

Nej, vill man höra Justin i en duett föreslår jag den med Reba McEntire. Skriven av bl.a. Justin och enbart för Reba. En underbar liten ballad.

The only promise that remains (länkar till Youtube eftersom bilden blir för stor för mina ramar).

Det var länge sedan jag hade sådan här bautamigrän. Skrämmande. Kanske inte att ha migrän, för det har jag haft till och från i... *räknar* femton år. Det som är smått skrämmande är hur jag reagerar. Ju värre migrän, desto mer energisk blir jag. Andra i liknande situationer ligger i ljudisolerat och mörklagt sovrum och spyr. Själv gör jag motsatsen. Rena partystämningen. Hög musik. Städar. Möblerar om. Kraftfullhet helt enkelt.

Det påminner mig om den gången jag fick ett superskov i ms och var förlamad i benen (kunde gå och stå p.g.a. att musklerna låste sig). Sängliggande? Inte jag. Då möblerade jag om i mitt dåvarande sovrum och flyttade två stationära datorer, tillhörande skrivbord (plural), säng o.s.v.

Jag börjar se ett mönster. Hur var det när jag var nyopererad, precis vaknat ur narkosen och hade ett operationsärr på 32 cm över magen? Jo, då traskade jag upp och ut på toaletten. Och duschade. Mitt i natten, tände inte, skrämde slag på mina medpatienter på salen.

Och vad gjorde jag när jag i stort sett var blind av synnervsinflammation? Tja, det var då jag skapade min hemsida 1999.

Envis och energisk. Konsekvensen av sjukdom. Desto värre... ju mer går jag på. Att vara frisk och kry är det värsta som kan hända mig. Då blir jag så passiv att man får hålla en spegel mot min mun för att se om jag alls andas.

Från Big Proud Papa till Fet Ful Och Äcklig. Känslan är så stark att jag inte lyckats äta något i dag. Hade jag varit en undernärd fjortis hade det väl varit ett problem och ett tecken på begynnande anorexi. I wish. Men märkligt hur snabbt man mentalt kan falla från topp till botten. Förmodligen handlar det om att jag är trött efter veckor av hårt arbete och nu slappnar av. Mentala motståndskraften försvann. Så... jag får väl vila och återhämta mig.

En och en halv timme senare... migrän. Som sagt, slappnar man av så händer mycket. Jag mår bäst av att slita på jobbet. Fick precis ett mejl därifrån om att min dator blivit stulen. Av IT-teknikerna eftersom jag tjatat i 1½ år om att jag fått ett måndagsexemplar där alla program kraschar dagarna i ända. Jaja. Bara där är en dator när jag kommer på tisdag.

Äntligen är arbetspasset över. Se bara hur slitsamt jag har haft det.

Det kanske är på sin plats att förklara bilderna? Översta bilden är några veckor gammal. Jag minns inte ens varför jag tog bilden med nallen. Tror det var något jag sms:ade till någon. Nallen har sedermera varit med i en svår olycka. Det var en dag när jag inte var på jobbet. Han hade suttit så fint i bokhyllan när plötsligt några böcker hade vält och slagit ner honom i golvet. En kollega förbarmade sig. Så numera sitter han åter i bokhyllan men med ett plåster på foten.

Och skånekartan i bakgrunden... Den har väckt så mycket anstöt att jag tvingats ta ner den.

Nedre bilden är från i dag. Precis innan jag gick hem tog jag en bild som inte på något sätt är representativ. Jag blev helt enkelt bara väldigt lat när jag såg att arbetsdagen var över och jag hunnit allt det nödvändiga. Det var på håret. Jag har arbetat på som en... flitig... öh... myra?

Det är så ofantligt skönt. Långledig.

Min penis duger ingenting till. Åtminstone inte i dess nuvarande utförande. Ingen vet vilken storlek jag har på den, men man erbjuder ändå mig små medicinska underverk som ska göra den minst X cm längre och tjockare. Varför bryr man sig om min snopp? Låt den vara.

Jäkla spam! Undrar om det inte är största anledningen till att män får dåligt omdöme självförtroende och går på alla pillererbjudanden. Är den sedan inte tillräckligt stor så är den sannolikt heller inte tillräckligt hård eller tillräckligt länge eregerad. Sånt kan också fixas med små piller. Okej, det sista är möjligt men förmodlingen inte med de erbjudanden man får via mejl. Varför är eregerade penisar så viktiga? För att det är en inkomstkälla?

När jag ändå klagar... För någon vecka sedan såg jag en killa gå runt med så långt nedtragna byxor att jag ett tag tog honom för en babian där han gick och visade arslet. Det är kanske där eregerade snoppar fyller en funktion? För att hålla upp byxorna framtill, som en handdukskrok eller nåt.

Frågan är vilket jag föredrar att mötas av. Byxor i knäväcken eller byxor som hålls uppe av att man klämmer fast dem i armhålorna? Vilket tycker ni är sexigast?

Hm, vad har jag gett mig in på? Tackade ja till utökade arbetsuppgifter i dag. Om det sedan blir så vet jag inte.

Nu får det vara nog med att köpa frukostfralla på jobbet. De har höjt priset med 22,5 %. Det anser jag vara i mesta laget. Då får man höja min lön också med 22,5 %. Jag vägrar ruinera mig på frallor. Elva kronor är sanslöst. Ett franskbröd på Ica kostar 7.90.

Snålt. En fridag. Men nu har jag bara ett tredagarspass innan långledigt. Dagen i dag innebar inte så mycket vila, d.v.s. jag låg inte i sängen och sov. Men jag har inget gjort. Förutom tömt kattlådan, planterat en krukväxt (nu har jag bara 24 krukväxter här hemma och jag har vattnat dem alla i dag), krupit runt på golven och plockat frön från min Sprätt-iväg-blomma (11 frön), vikit tvätt och lite annat smått och gott som diska och laga mat. Åh, hushållsarbete heter det ju! Det sker så sällan att jag glömmer vad det heter. Okej, jag fick hjälp av hämndtjänsten i dag och de utförde också hushållsarbete. Så kallad städning.

När det värker i någons ben brukar det betyda att det ska bli regnigt. Just nu kliar det på min vänstersida av magen. Det betyder att jag ska ta på lite kortison på bältrosen och sedan lägga mig. Jo, när det gäller bältrosen så håller den på att dra sig undan för den här gången.

Väntan har varit lång, men i dag kom mitt lilla bokpaket. Två veckor tog det trots "leverans 2-5 arbetsdagar". Så nu har jag Gabaldons bok sex, men den får vila av två anledningar. Jag måste läsa om alla böckerna och det tar tid. Främst då jag inte hinner läsa när jag har arbetsveckor. Det andra skälet är att jag fick en annan väldigt intressant bok som jag kan lägga ifrån mig och mer ha som referensbok. EKG-tolkning. En underbar liten bok som är helt på engelska. Mina tidigare kunskaper sträcker sig till ST-höjningar, ST-sänkningar, vänstergrenblock och reciproka lyft/sänkningar, avledningar I, II, III, aVL, aVR, o.s.v. Nu ska jag också lära in, med boken hjälp, alla arytmistörningarna. Läsa om hemiblock och HIS bunt.

Spännande, va?

Dagens medicin skriver i dag om bristen på kontorsutrymme på sjukhus. Jag har också erfarenheten av att det är kaosartat. Förmodligen handlar det som historik. Sjukhus byggdes, och byggs fortfarande, inte med tanken administration. Minns jag inte fel så beräknar man lokalutrymme med att en vårdplats kräver X antal kvadratmeter. I den summan ska det sedan ingå personalutrymme. I dag finns det knappast någon personalkategori som ständigt "går på golvet", utan alla har en administrativ funktion som kräver skrivbordsyta, avskilldhet och dator. Förr beräknade man att det gick två läkare per läkarsekreterare, vilket inte heller stämmer längre. Det var på den gamla tiden då en sekreterares enda arbetslivsuppgift var att skriva patientjournaler. Själv skriver jag kanske journaler två dagar per år - i övrigt hinner jag inte p.g.a. de andra uppgifterna som jag har. Inget jag är ensam om, de flesta har egna yrkesidentiteter med egna ansvarsområden där man inte jobbar åt någon annan.

I den byggnad jag själv arbetar i finns detta problem med utrymme. Huset byggdes för tio år sedan men regelverk är regelverk. Ingen hänsyn till att förutsättningarna ändrats. Dessutom skulle man spara pengar och minskade ritningarna med 20 % till byggstart. Jag och mina kollegor har verkligen fått valsa omkring efter behov. Inga utrymmen byggdes med oss i åtanke. Man har fått offra patientsalar, läkarexepeditioner och maskinrum. Samtidigt har man stuvat in minst två i varje rum - rum som inte är anpassade till mer än en person.

Det var likadant på förra arbetsplatsen. I början fick man sitta ute vid hissarna - noll sekretess, journaler låg framme för alla att ta del av. Sedan slogs man ihop med sköterskor och fick sitta i ett dåligt ventilerat linneförråd. Och så blev man utkastad från sin arbetsplats när sköterskorna skulle ha möte. Då fick man sitta på en stol i korridoren och vänta på att få återgå till sina arbetsuppgifter.

Läkare och sjuksköterskor har samma problem med trångboddhet. Det enda jag kan ha synpunkter på är att läkare per automatik brukar ha två privata arbetsrum. Gudar ska premieras.

Senaste lösningen verkar dock vara att göra kontorslandskap åt sekreterare. Man har fått för sig att man bara skriver på löpande band och inte behöver finnas i verksamheterna. Centraliserade kontorslandskap ute i periferin. Dålig idé.

Efter alla helger på jobbet har jag nu fritt de kommande tre. Och jag är alltid ledig måndagar och fredagar. Inser ni hur mycket fritid jag plötsligt fått? Det ger mig små attacker av ångest och handlingsförlamning. För ni har väl insett hur mycket tid och kraft jag lägger på arbetet?

Vad betyder arbetet för mig? Svår fråga. Allt och ingenting. Jag engarerar mig mycket och ser det som något viktigt där jag kan göra en viss skillnad. Samtidigt kan jag vara utan det. Inga problem. Bara jag får byta fokus och finna något värt min tid och mitt engagemang. Men just nu är det arbete som gäller. Egentligen har jag inget val om jag vill ha en inkomst. Frågan är varför jag bryr mig så mycket. Andra verkar ta arbetslivet som något där man inte presterar mer än att man får en lön. Det skulle jag aldrig klara. Visst, urusel lön men jag har ett åtagande där jag gör mitt bästa, vill utvecklas, testar nya saker, utbildar mig, försöker lära mig saker på min fritid som jag kan ha nytta av på jobbet.

Självklart spelar min ms in. Jag behöver inte bevisa något för mig själv, men min omgivning. Den som inte är så accepterande och där jag blivit uppmanad att säga upp mig då man tydligen inte kan ha en kronisk sjukdom och befinna sig i arbetslivet. Sedan har det inte haft någon betydelse att jag inte har någon sjukfrånvaro att tala om, gör mitt jobb tillfredsställande, o.s.v.

Det som egentligen är anmärkningsvärt är att jag inte får några tjänster jag söker. Söker jag en tjänst motsvarande min utbildning och erfarenhet, får jag höra att jag är överkvalificerad. Alltid överkvalificerad. Om jag ens blir kallad till intervju. Oftast får jag ingen reaktion alls på mina ansökningar. CV och följebrev granskas först av facket innan jag sänder in dem, och de förstår inte varför jag aldrig blir aktuell för lediga tjänster. Jag gör inga formella fel i mina ansökningar och har ofta mer kvalifikationer än medsökanden. Diskriminerad? Tja, mycket talar för det. Och inget som någon kan göra något åt eftersom det i slutändan är arbetsgivaren som bestämmer. För ingen vågar säga något om att det skulle handla om min sjukdom, för då hade det verkligen varit diskriminering. Men jag ser inga andra anledningar.

Så jag får kämpa på med det jag har. För jag verkar inte komma vidare på annat sätt. Det enda som egentligen är tillfredsställande är att jag lyckats bevisa att jag gör skillnad.

Ah, du eftertraktade frihet! Ibland måste man unna sig själv något. Som lite ledighet. Trots allt så är det helg. Så vid lunch släckte jag arbetsdatorn och åkte hem. Någon måtta på självplågeriet får där ju va'. Nu ska jag och Gazzy bara mysa och umgås och gosa och... äh, kanske dags att släcka ner den här datorn också.

Eftersom jag inte kommer på något att skriva, och jag vill verkligen skriva, så blir det en "kära dagbok", ungefär så som mina dagböcker såg ut innan datorns tid.

Kl. 05.00
Väckarklockan ringde. Nja, larmet på klockradion gick. Som vanligt hade jag inte problem att stiga upp. Satt en stund vid datorn. Hoppade över frukost - ingen mat hemma.

Kl. 06.35
Flärdtjänsten kom tio minuter för tidigt. Jag var redo eftersom jag vet att de brukar vara lite tidiga på helgen.

Kl. 06.55
Ombytt och klar på jobbet, stämplade in 35 minuter för tidigt. Gick sedan raka vägen in till grannavdelningen och stal av patienternas kaffe, smet sedan tillbaka till mitt jobb.

Arbetade, arbetade, arbetade.

Kl. 09.45
En sjuksköterska kom in till mig och berättade att de bakat småkakor om jag vill fika. Jag tackade för erbjudandet, men hade i själva verket ingen tanke på att sitta och äta småkakor som dagens första måltid.

Arbetade, arbetade, arbetade. Bannade nätet som periodvis låg nere och omöjliggjorde mitt arbete.

Kl. 11.05
Dags att gå till restaurangen och köpa lunch. Halvvägs ändrade jag mig eftersom jag insåg at jag inte hade tid med mat. Gick istället till Pressbyrån där jag köpte en baguette. Sedan tillbaka till arbetet där jag åt baguetten samtidigt som jag arbetade, arbetade, arbetade.

Kl. 14.00
Bytte fokus och utförde annat arbete som också var angeläget. Arbetade, arbetade, arbetade.

Kl. 15.55
Stämplade ut fem minuter före arbetsdagens slut. Märkligt nog jobbade jag ändå 30 minuter mer än schemat egentligen sa. Åt inte av kakorna på jobbet.

Kl. 16.17
Flärdtjänsten kom sju minuter efter avtalad tid. Åkte raka vägen till Ica då jag behövde flingor till morgondagens frukost.

Kl. 16.45
Hemma! Kollat på lite inspelat på dvd (Bionic woman, Eureka). Tvättat en maskin med trasor inför måndagens hämndtjänst. Surfat nätet. Tagit spruta.

Kl. 19.04
Skriver det sista innan jag publicerar den här texten. Återstår bara att skriva en titelrubrik. I övrigt i kväll? Ingen aning. Vila, förmodar jag. Det känns som om jag haft en lång och intensiv dag.

Nu slog det mig plötsligt. Jag hade ju planerat att gå ut i kväll, det hade jag glömt. Gå på klubb, festa loss. För att bryta farten hamsterhjulet tagit. Men så uppstod kaos på jobbet och jag ska nu jobba helgen. Kanske det är därför jag glömde mina planer, för jag har varken ork eller tid. Kanske det också är så att jag medvetet såg till att arbeta den här helgen för att få fortsätta i mina invanda hjulspår. Men jag vill faktiskt ha förändring. Frågan är om jag är redo. Kanske inte.

Egentligen är jag nog ganska grinig just nu och vill inte ha kontakt med yttervärlden. Numera gör bältrosen rejält ont (och tröttar ut). Dessutom har jag den på tre ställen. Och benen fungerar inte p.g.a. ett pseudoskov. Jag orkar inte vara social. Fördelen med att jobba är att jag åtminstone riktar tankarna på något annat än den fysiska smärtan.

Ännu en fredag med tidigt sänggående. Om några timmar ska jag åka skolskjuts till jobbet. Men först ska jag överdosera kortison - bipacksedlar är väl bara rekommendationer?

De flesta bloggare skriver om tidningsartiklar de läst. Jag kan omöjligt göra det. Det är sällan jag läser en artikel då jag nöjer mig med rubrikerna. Själv anser jag att jag får en klar uppfattning om vad det handlar om. Till exempel har jag de senaste dagarna läst två rubriker om Britney Spears. Jag kan inte dem ordagrant, men på ett ungefär.

Britney ligger i hårdträning inför turné.
Det säger sig själv. Inte behöver man läsa någon artikel om det. Hon tränar på att synka läpparna till sin inspelade sånginsats. Om det nu är hennes egen sång. I låten Piece of me undrar jag om det inte är mer Robyn än Britney vi hör.

Britney dricker sig till sömns.
Det kan inte vara annat än lugnande och rogivande kamomillte. Dessutom väldigt bra mot mensvärk, om hon nu inte är gravid (kan jag min anatomilära så upphör mensen vid graviditet). Gravid är hon ju varannan vecka. Gift också. Men jag måste ärligt säga att jag inte riktigt hänger med i rubriksättningarna där. Dessutom verkar hon oömsom dejta och köra över fötterna på paparazzierna.

Flexibel flicka det där...

Gårdagens text:

Flärdtjänsten har lagt in en fast text på körbeställningen som får chaufförerna att bli väldigt konfunderade. Mig förvånar inget, även om jag inte förstår. Tydligen måste bilarna numera ha skolskylten uppfälld på taket när jag åker. Idioti. Jag behöver väl inte förklara varför jag tycker så?

Bilen som kom och hämtade mig efter jobbet i dag kom med blinkande skolskjutsskylt. Som sagt så står det ju så i körbeställningen. Jag sa inget. Min tanke är att avvakta och se vad som händer. Nu behövde jag inte vänta så länge. Vid ett rödljus körde polisens piketbil upp jämsides med oss och ville att min chaufför skulle veva ner rutan.

- Du, du har skolskjutsskylten tänd. Den måste du släcka.
- Oj, har jag glömt släcka den? Jag körde precis skolbarn och glömde av skylten. (Lögn! tänkte jag).
- Han som åker ser ut att vara betydligt äldre och går väl knappast i skolan?
- Haha, nä, just det, sa chauffören. Jag släcker skylten nu.
- Ingen fara den här gången, sa polisen och körde vidare.

Så fick jag också mig en känga. Vadå "betydligt äldre"?! Kan man inte längre ta mig för ung? Jag är ju ändå prepubertal i många avseende.

Och här hinner jag inte mer än att kasta ut ett inlägg förrän jag upptäker att Carra tvingat mig besvara typ en enkät. Se själva:

Eftersom jag själv nästan aldrig antar utmaningar tänker jag inte utmana någon utan lämnar det upp till den/de som känner sig manad(e)!

Kan man bli mer övertydlig? I och för sig fick jag läsa mellan raderna.

Tre namn du går under:
Jonas, (mitt censurerade efternamn), doktor Jontas. Men aldrig "Jontas". Råkar någon säga det får jag hjärtfladder och undrar vad de läst för hemskt om mig i min blogg.

Tre saker som skrämmer dig:
Grannar (mina, alltså), barn (otäcka), narkos (tål inte).

Tre saker du har på dig:
Så här sent på kvällen har jag bara tre saker på mig om man inte räknar glasögonen. Joggingbyxor, t-shirt, kalsonger.

Tre sanningar:
Drama queen (yvig, överdriven, tänder på alla cylindrar), långsint (tyvärr brukar jag glömma att vara det, för jag anser att jag har anledning till att vara långsint), misstänksam.

Tre saker jag verkligen vill ha:
Erkännande, acceptans och tystnad (från tinnitus, på jobbet).

Tre personer jag utmanar:
Du! Och kanske du! Men absolut du!

Det har varit en sådan där misslyckad dag. Arbetsdag, alltså. Tidspressen är överväldigande och avbrott från det jag koncentrar mig på får inte förekomma. Men jag blev ständigt avbruten av telefonen, möten, folk som stod och trampade bredvid mig. Så jag flydde fältet redan vid tvåtiden. Det gick ju inte att jobba även om allt var arbete. Istället har jag suttit och jobbat lite hemma. Ideellt. Med en föreläsning som är beställd. Tja, officiellt har jag inte fått förfrågan än men jag får vara förberedd. När det väl händer något så ska allt ske på en gång.

I morgon är en ny dag. Förhoppningsvis kan jag isolera mig från alla störande moment. Jag har inte tid med avbrott eller hemresor. På tal om det sistnämnda. Flärdtjänsten har lagt in en fast text på körbeställningen som får chaufförerna att bli väldigt konfunderade. Mig förvånar inget, även om jag inte förstår. Tydligen måste bilarna numera ha skolskylten uppfälld på taket när jag åker. Idioti. Jag behöver väl inte förklara varför jag tycker så?